En sommar i Ungern för några år sedan fick jag en berättelse av min mormor om hennes farmor Viktória, vars namn jag ärvt som mellannamn. Kukorelli Viktória, född 1891, broderade uteslutande med blå tråd och när man frågade varför svarade hon: “kék a búzavirág, kék az egész világ” (blåklinten är blå och världen likaså). Citatet är från en magyar nótak, en äldre ungersk visa som spelades till fest; en dryckeslåt. Visan handlar om hur världen blir blå när sångaren ser in i sin älskades ögon.

 

Trots att det traditionella ungerska broderiet vanligtvis är flerfärgat så finns där en blå textiltradition. I staden Pápa, nära den by min mormor växte upp, finns ett museum tillägnat tekniken kékfestő (textil blåfärgning). Uttrycket kékfestő finns dokumenterat första gången i ett brev från 1770. Tekniken och traditionen bevarades 2018 på UNESCO:s lista för världskulturarv.

 

Vad betydde blått för Viktória? Väven är ett försök att tala med min släkting som föddes ett sekel innan mig, i ett annat land och med ett annat språk. Jag vill tro att blått fick Viktória att se det stora i det lilla; hennes älskades ögon, lugnet i handarbetet, himlen mitt på dagen och de vackraste blommorna i vetefältet.

​

Foton från utställningen Duett på 3:e våningen.